Man är aldrig beredd
på att en dag vara tvungen att ta bort ett liv, ett liv som varit en så nära så länge. Ett liv som man nästan levt i symbios med. Ett liv med många fnatt, tjat, lek, ilska, glädje, tidspassningar och gråt. Precis som det ska vara. Man känner varandra utantill, släpper in och låter livet få vara en del av en själv.
Mitt liv blev sjuk. Jag märkte av ett beteende min katt Bubben aldrig haft förut. Ett jam jag aldrig hört förut. Motoriken var inte riktigt som det skulle ibland. Han var klen, låg på samma ställe så mjukt i soffan. Märkte att han aldrig kissade eller gjorde dem behoven. Ett dygn gick och fortfarande inget i kattlådan. Orolig i själen. Tänker tanken, vill inte att det ska vara något jag varit med om förut. Efter att tag sitter han i lådan. Lite kommer ut men det är inte alls som det brukar vara, inte lika mycket. Motoriken som inte vill vara med ibland kommer allt oftare och jag beslutar mig för att ringa veterinären. Kom upp med den, det låter inte bra. Jag åker dit, jätteledsen, min Bubben är sjuk. Undersökningen visar att kissblåsan är full att han inte kunnat kissa ordentligt. Att dem måste tömma den snarast. Att jag också skulle vara beredd på stenar... Ja jag vet, jag har varit där förr.. sett symptomen. Han blir inlagd och efter ett samtal med veterinären innan jag skulle lägga mig, berätta hon att dem hade lyckats klämma ut allt utan att behöva gå in med slang o spola. Skönt tyckte vi, det ser nog bra ut. Mitt hjärta.
Dagen efter får jag ett inte allt för glatt besked när jag inne på Maxi handlar mat. Han är lika dålig, inga förändringar trots tömningen. Och blodproverna visar skyhöga värden i njurarna, njursvikt. Allt talar för sig själv, jag visste och dem visste. Han börjar bli gammal också. Tårarna rinner, det gör ont i mitt hjärta. Vill snabbt komma ut från Maxi men bestämmer mig för att ställa mig i kassan och få hem mina varor ändå. Jag lastar av och åker mot strömsholm. Aldrig vill man ta farväl, alltid är det så svårt. Frustrationen är stor och gråten vill aldrig ta slut. När jag väl är framme biter jag ihop, tvingas vänta i väntrummet med alla andra som också är det för vård av alla dess slag. Min tid är kommen efter ca 1 timme. Jag får träffa honom, han verkar lite piggare än han var när jag lämnade honom. Han är glad att se mig och vi är tillsammans för en stund iaf. Vi känns nära och jag är beredd att låta honom somna in. Min kära Bubben, det var du och jag i 12 år tillsammans. Och det hela är över på några sek. Mina tårar droppar på hans ansikte. Mina tårar som förevigt satt sig där för en återförening i ett drömmars land. Där ska vi springa i gräset, kasta kottar, hoppa runt i snön så som du älskar.
